Livet är ett frågetecken
Krönika i tryck idag, 10-04-03
Livet är ett frågetecken
Jag har börjat få lite panik. Panik över vad jag ska hitta på med mitt liv. Många människor har i alla fall någon tanke på vad de vill hålla på med, men jag har verkligen ingen aning. Jag vet inte ens vad jag gillar! Den eviga stressen på vad jag ska göra med mitt liv har börjat, och jag har inte ens gått ur gymnasiet än.
För ett tag sen träffade jag en man. Det var ett sådant där konstigt sammanträffande och vi bara började prata och fortsatte sedan att prata i nästan 45 minuter. Han jobbade för tillfället som optiker men det var inte det enda han hade hållit på med i sitt liv. Han hade utbildat sig fyra gånger och jobbat med det han gillade just då tills han tröttnade på det. Mannen och jag pratade om livet och på något sätt gjorde han mig lite lugnare. Enligt honom behövde jag inte bestämma mig nu. Han menade att det skulle komma en dag då jag visste vad jag ville göra. När jag utbildat mig och jobbat med det jag just då ville göra ett tag så kanske jag ångrade mig. Mannen sa då att det inte gjorde någonting, han menade att då kunde man utbilda sig till något annat och jobba med det ett tag, tills man tröttnade igen.
Denna nya filosofi har surrat i min hjärna en hel del sen samtalet med mannen. För visst var det en underbar filosofi, men frågan var om det skulle passa mig. För att våga släppa allting och hoppas på att det kommer en dag då jag vet vad jag vill göra, är svårt. Det är så himla skönt att bara veta vad man vill hitta på! Ha en tanke, ha en mening. Säg till exempel paret här bredvid. De är nitton år gamla och har redan bestämt sig var de vill fokusera sitt liv på, vad de alltid vill göra. Tänk på de som går naturkunskap linjen och pluggar röven av sig för att de vill bli läkare, de vet vad de vill göra. Tjejerna på frisörlinjen har redan valt, dessutom kommer de vara snygga i håret resten av sitt liv. Ska jag bara låta mig själv inte veta tills den dagen då "jag vet"?
En himla massa nätter med konstiga drömmar senare har jag ändå gjort ett val. Jag måste våga satsa. Eftersom mannen lärt mig att, "äh det är skit samma, du kan ändå utbilda dig igen", måste jag väl tillåta mig själv att tänka ingenting då. Det kommer väl en dag då jag vet vad jag vill göra. Och om jag skulle ångra mig så ja, då får jag väl ångra mig då.
Livet är ett frågetecken
Jag har börjat få lite panik. Panik över vad jag ska hitta på med mitt liv. Många människor har i alla fall någon tanke på vad de vill hålla på med, men jag har verkligen ingen aning. Jag vet inte ens vad jag gillar! Den eviga stressen på vad jag ska göra med mitt liv har börjat, och jag har inte ens gått ur gymnasiet än.
För ett tag sen träffade jag en man. Det var ett sådant där konstigt sammanträffande och vi bara började prata och fortsatte sedan att prata i nästan 45 minuter. Han jobbade för tillfället som optiker men det var inte det enda han hade hållit på med i sitt liv. Han hade utbildat sig fyra gånger och jobbat med det han gillade just då tills han tröttnade på det. Mannen och jag pratade om livet och på något sätt gjorde han mig lite lugnare. Enligt honom behövde jag inte bestämma mig nu. Han menade att det skulle komma en dag då jag visste vad jag ville göra. När jag utbildat mig och jobbat med det jag just då ville göra ett tag så kanske jag ångrade mig. Mannen sa då att det inte gjorde någonting, han menade att då kunde man utbilda sig till något annat och jobba med det ett tag, tills man tröttnade igen.
Denna nya filosofi har surrat i min hjärna en hel del sen samtalet med mannen. För visst var det en underbar filosofi, men frågan var om det skulle passa mig. För att våga släppa allting och hoppas på att det kommer en dag då jag vet vad jag vill göra, är svårt. Det är så himla skönt att bara veta vad man vill hitta på! Ha en tanke, ha en mening. Säg till exempel paret här bredvid. De är nitton år gamla och har redan bestämt sig var de vill fokusera sitt liv på, vad de alltid vill göra. Tänk på de som går naturkunskap linjen och pluggar röven av sig för att de vill bli läkare, de vet vad de vill göra. Tjejerna på frisörlinjen har redan valt, dessutom kommer de vara snygga i håret resten av sitt liv. Ska jag bara låta mig själv inte veta tills den dagen då "jag vet"?
En himla massa nätter med konstiga drömmar senare har jag ändå gjort ett val. Jag måste våga satsa. Eftersom mannen lärt mig att, "äh det är skit samma, du kan ändå utbilda dig igen", måste jag väl tillåta mig själv att tänka ingenting då. Det kommer väl en dag då jag vet vad jag vill göra. Och om jag skulle ångra mig så ja, då får jag väl ångra mig då.
Kommentarer
Trackback
