kajkan

Jag har en ledig dag idag, en onsdag där jag planerar att göra ingenting och samtidigt bestämma allt. Jag var och kollade på två lägenheter i Malmö i lördags. Den ena kändes fullständigt rätt, 35 kvm, helt vitmålad och sådär elin så det bara skrek om det. Den andra var central som bara fan, den minsta jag någonsin sett (19 kvm) men också charmig på sitt eget lilla vis, med risk för att kännas att man är instängd i en konservburk då. Det brukar gå bra för mig, om jag verkligen vill ha någonting så brukar jag få det. Jag tar vad jag vill ha liksom. Men när det kommer till lägenhet så kan man ju inte bestämma själv. Den perfekta Elinlägenheten blev bortlovad till någon annan och helt plötsligt slogs mina drömmar sönder. Drömmar som jag mot bättre vetande hade byggt upp över en lägenhet jag nog innerst inne visste att jag inte skulle få.

Men nu står jag där. Den lilla lägenheten kan nog bli min om jag satsar all in. Men vill jag bo på 19 kvm och inte kunna baka bröd i en ugn eftersom det inte finns någon? Jag kan ta cykeln hem till kära Sofia och Olivia och baka där såklart, det finns ju alltid möjligheter. Men funkar det?

Det är så just nu. Ingenting är riktigt rätt, allt känns upp och ner. Bra och dåligt på samma gång. Jag lämnar vår underbara (mögliga) lägenhet där jag nu bott i nio månader med mina bästa vänner. Jag lämnar Växjö och ett stabilt jobb för att än en gång börja springa runt med cvn och ha en ovetande osäker känsla i kroppen. Jag lämnar Växjös välkända gator och möjligheten att komma hem till mina föräldrar på 30 minuter. Det är väl egentligen nu jag ska flytta hemifrån på riktigt, utan möjligheten att komma hem till säkerheten på två röda.

Men självklart är mycket bra också. Just nu är det mest lägenhet och jobb som ligger i tankarna och jag glömmer lätt bort att jag ska resa bort också. Om precis en månad landar flyget i Bangkok och en resa som vi inte riktigt vet vart den ska ta oss ligger framöver. Den första resan som inte är en charter, en resa där vi inte bara ska sola (jo mycket så klart!) men också ska se oss omkring. Upptäcka. Leva.

Sen är det ju allt annat också. Plötsligt är det snart ett år sedan vi tog studenten. Ett år sedan vi sprang ut från skolporten i vita mössor och alldeles för höga klackar. I år är det 93ornas tid. Som tur väl är har jag träffat en fin skåning som passande är just 93a. Och tänka sig har jag blivit bjuden på bal. Gud så bra. Vara fin, dricka skumpa och hålla handen. Visst är det en skön känsla det där? Att vara kär, tänka sig va.

Men nu sitter jag alltså här. En onsdag i februari hos mina föräldrar. Mormor och jag var och åt frukost på bageriet. Pratade om nu, då och sen. Det är ganska bra och häftigt hur det blir och hur det är. Men leva idag är i alla fall viktigt. Det löser sig alltid. /elin