Bli bonde - ett självklart val
Bli bonde ett självklart val, i tryck igår på Smp : 10-05-03
Foto Alex
Bli bonde - ett självklart val
Hanna Ivarsson och Gustaf Ekströmer går sista året på Ingelstads naturbruksgymnasium. Paret har redan sin framtid klar för sig. Efter studenten väntar grisuppfödning på en gård utanför Ljungby.
Den fina doften av natur, potatis och bondgård slår emot oss när vi stiger ut ur bilen på gården i Össlöv en liten bit utanför Ljungby. Det är stort och lantligt och den lugna känslan sprider sig i kroppen. Hanna och Gustaf ler båda när de hälsar på oss och tar i hand och plötsligt känns allt sådär fint och gammaldags. Hanna och Gustaf strosar runt på den stora familjegården och visar oss runt, bland potatisodlingarna som Hannas morbror sköter och så får vi komma in och kolla på grisarna i de olika stora husen.
Hanna och Gustaf går båda tredje året på Ingelstads naturbruksgymnasium, de går i samma klass och de var där de träffades. Tidigare bodde de på internatet på skolan men i dag hyr de ett hus ihop en bit från skolan. I sommar har de båda sökt jobb på olika gårdar i Kalmar och efter det är planen att de ska flytta till ett litet hus på gården där vi nu befinner oss.
Vad är det ni ska göra här?
- Vi får grisar hit när de är cirka 10-12 veckor gamla. Sedan föder vi upp dem till de väger ungefär 85-110 kilo och så skickar vi dem till slakt, förklarar Hanna.
Husen där grisarna befinner sig är indelade i mindre avdelningar med ett fåtal grisar i varje del. De har det ganska rymligt och alla grisarna har knorr på svansen. Hanna och Gustaf har tidigare berättat att en gris med knorr är en glad gris.
Hur känns det att veta att grisarna endast föds upp för att slaktas?
- Det är inte roligt men det är så här det fungerar, man får inte ha för stor relation till grisarna. Dessutom äter jag ju kött, och då är det ju fel att inte veta hur det går till. Jag har även varit med på ett slakteri och jag har även fått se hur det går till. Det är oftast lugnt och stilla. Grisarna sövs ned först och de får aldrig se varandra när de avlivas. Människorna på slakteriet är inte heller några stora tatuerade män som man kanske tänker, utan de är lika mycket djurvänner som du och jag. De är bara medvetna om att det är så här det går till och det är så det måste ske, förklarar Hanna.
Både Hanna och Gustaf har växt upp på landet och de är båda enda barnet i sin familj. Tanken att bli bonde har funnits hos de båda sedan barnsben.
- Jag var bara 2-3 år när jag sa till mina föräldrar att jag skulle bli bonde, förklarar Gustaf.
Paret ser friheten som den huvudsakliga anledningen till varför de vill bli bönder. De kan planera in sina dagar varje dag och Gustaf förklarar flera gånger att varje dag ser olika ut. Det är olika saker som behövs göra på gården och säsongen avgör vad det är man jobbar med. Att deras uppväxt har haft betydelse för vad de vill göra med sina liv är självklart, men Hanna och Gustaf har ändå intresse av att hålla på med det de gör och det är deras egna val.
- Det hade känts konstigt att inte göra det här, säger Gustaf.
Som sagt är Hanna och Gustafs närmaste framtid ganska planerad.
Vad skulle hända om ni ändrade er och ville hitta på något annat?
- Man kan alltid avveckla en del i det man håller på med och kanske lägga till något annat, säger Gustaf.
- Ja eller om man är två, så kan ju den ena stanna och så kan den andra åka bort ett tag och göra någonting annat. Dock tror jag att jag aldrig kommer att vilja göra någonting annat. Det är ju det här jag vill hålla på med, fortsätter Hanna.
Slutligen, är det något mer ni vill säga om hur det är att vara bonde?
- Haha, ja, att det inte är så mysigt och gulligt som det verkar vara i Bonde söker fru. Det är ibland ett väldigt stressigt arbete och man hinner inte klippa gräset med en sax som de har visat där. Man jobbar sju dagar i veckan och fast att det är helg för andra är det inte helg för en själv. Dock finns det ju andra fördelar, men så gulligt som de framställer det där är det inte, avslutar Hanna och Gustaf i kör.
Foto Alex
Bli bonde - ett självklart val
Hanna Ivarsson och Gustaf Ekströmer går sista året på Ingelstads naturbruksgymnasium. Paret har redan sin framtid klar för sig. Efter studenten väntar grisuppfödning på en gård utanför Ljungby.
Den fina doften av natur, potatis och bondgård slår emot oss när vi stiger ut ur bilen på gården i Össlöv en liten bit utanför Ljungby. Det är stort och lantligt och den lugna känslan sprider sig i kroppen. Hanna och Gustaf ler båda när de hälsar på oss och tar i hand och plötsligt känns allt sådär fint och gammaldags. Hanna och Gustaf strosar runt på den stora familjegården och visar oss runt, bland potatisodlingarna som Hannas morbror sköter och så får vi komma in och kolla på grisarna i de olika stora husen.
Hanna och Gustaf går båda tredje året på Ingelstads naturbruksgymnasium, de går i samma klass och de var där de träffades. Tidigare bodde de på internatet på skolan men i dag hyr de ett hus ihop en bit från skolan. I sommar har de båda sökt jobb på olika gårdar i Kalmar och efter det är planen att de ska flytta till ett litet hus på gården där vi nu befinner oss.
Vad är det ni ska göra här?
- Vi får grisar hit när de är cirka 10-12 veckor gamla. Sedan föder vi upp dem till de väger ungefär 85-110 kilo och så skickar vi dem till slakt, förklarar Hanna.
Husen där grisarna befinner sig är indelade i mindre avdelningar med ett fåtal grisar i varje del. De har det ganska rymligt och alla grisarna har knorr på svansen. Hanna och Gustaf har tidigare berättat att en gris med knorr är en glad gris.
Hur känns det att veta att grisarna endast föds upp för att slaktas?
- Det är inte roligt men det är så här det fungerar, man får inte ha för stor relation till grisarna. Dessutom äter jag ju kött, och då är det ju fel att inte veta hur det går till. Jag har även varit med på ett slakteri och jag har även fått se hur det går till. Det är oftast lugnt och stilla. Grisarna sövs ned först och de får aldrig se varandra när de avlivas. Människorna på slakteriet är inte heller några stora tatuerade män som man kanske tänker, utan de är lika mycket djurvänner som du och jag. De är bara medvetna om att det är så här det går till och det är så det måste ske, förklarar Hanna.
Både Hanna och Gustaf har växt upp på landet och de är båda enda barnet i sin familj. Tanken att bli bonde har funnits hos de båda sedan barnsben.
- Jag var bara 2-3 år när jag sa till mina föräldrar att jag skulle bli bonde, förklarar Gustaf.
Paret ser friheten som den huvudsakliga anledningen till varför de vill bli bönder. De kan planera in sina dagar varje dag och Gustaf förklarar flera gånger att varje dag ser olika ut. Det är olika saker som behövs göra på gården och säsongen avgör vad det är man jobbar med. Att deras uppväxt har haft betydelse för vad de vill göra med sina liv är självklart, men Hanna och Gustaf har ändå intresse av att hålla på med det de gör och det är deras egna val.
- Det hade känts konstigt att inte göra det här, säger Gustaf.
Som sagt är Hanna och Gustafs närmaste framtid ganska planerad.
Vad skulle hända om ni ändrade er och ville hitta på något annat?
- Man kan alltid avveckla en del i det man håller på med och kanske lägga till något annat, säger Gustaf.
- Ja eller om man är två, så kan ju den ena stanna och så kan den andra åka bort ett tag och göra någonting annat. Dock tror jag att jag aldrig kommer att vilja göra någonting annat. Det är ju det här jag vill hålla på med, fortsätter Hanna.
Slutligen, är det något mer ni vill säga om hur det är att vara bonde?
- Haha, ja, att det inte är så mysigt och gulligt som det verkar vara i Bonde söker fru. Det är ibland ett väldigt stressigt arbete och man hinner inte klippa gräset med en sax som de har visat där. Man jobbar sju dagar i veckan och fast att det är helg för andra är det inte helg för en själv. Dock finns det ju andra fördelar, men så gulligt som de framställer det där är det inte, avslutar Hanna och Gustaf i kör.
Kommentarer
Trackback
