kajkan

Jag hade en krönika i tryck i fredags men tyvärr webbar Smp inte alla jobb på nätet. Men här är jobbet i alla fall! /elin

---

Lyssna på tystnaden

Jag är fyra år gammal och jag sitter i en ring i lekhallen. Dagisfröken har bestämt att idag får vi sjunga våran favoritsång och lära alla de andra barnen hur den går. När det blir min tur börjar jag sjunga på den enda sången som jag kan utantill och som jag lagt på minnet ”Åhdiodioddarna”, en snappsvisa som pappa brukar sjunga på midsommarafton.

 Enda sedan den där dagen på dagis har jag känns såhär, jag har nog aldrig förstått det där med musik. Till en början vågade jag inte riktigt visa det rakt ut. Jag drog ofta till med en något smått osannenlig mening om hur mycket jag ”Verkligen tycker att den här artisten är bra!”. Jag införskaffade mig till och med en Ipod för något år sedan. Ett litet hopp om att kanske, kanske skulle den lilla manicken göra att mitt obefintliga musikintresse skulle uppstå. Tyvärr hände det aldrig. När någon frågar mig vad jag gillar för musik och jag svarar att ”Alltså jag vet inte riktigt vad jag gillar.” Utbrister de vanligtvis ”Gillar du inte musik?!” Men sanningen är att egentligen ogillar jag inte musik, jag tycker mer att tystnaden är underskattad. Jag ska försöka förklara mig.

 Tänk er en vanlig dag. Jag cyklar till bussen och lyssnar på ljuden runt omkring mig, fåglar och bilar och barnskrik. Jag sätter mig på bussen och hör på brummandet av fordonets motor. Efter en stund stiger två tanter på och under resten av turen lyssnar jag på deras intensiva konversation om absolut ingenting. Jag kliver av bussen och strosar kanske ned på stan, träffar en vän och sätter mig på ett fik. Medan vännen och jag pratar lyssnar jag på vad som hörs omkring mig, klirret från kaffekoppar och plingandet från kassaapparaten. Förutom samtalet med vännen är allt det där är sådana ljud som är tystnaden, ljud som man egentligen aldrig hör men som finns där. Ljud som egentligen är väldigt fina och som är alldeles för underskattade. Med två hörlurar instuckna i öronen hör man aldrig de där ljuden, och de är viktiga.

 Trots allt jag nu har predikat om är jag just nu lite stressad, jag ska efter ett medtvingande av mina vänner strax börja packa min väska med myggmedel och en regnjacka. Jag ska nämligen åka på musikfestival. Väl på plats imorgon när de andra äkta musikmänniskorna sjunger med i de svettiga artisternas låtar kommer jag att fortsätta sjunga på den enda låt jag egentligen kan …”Åhdiodioddarna” och fundera över hur fasen jag hamnade där.